Tjena. Jag var i Umeå och vände, släpade obegripligt mycket grejer hit och dit, stan var brandgul o jag var krampaktig bakom hyrbilsratten. Och lite lycklig, smet in på Pilgatan med hemresestressen i magen, pressade två koppar kaffe och en vinbärsruta och lovade att jag skulle gråta när jag åkte hem för jag skulle sakna det så mycket (Höll det inte, men så är man väl mest av allt en drama queen i tanken) Så då var man tillbaka där man kan dagarna utantill, jobbar alltid med och mot rutinen. Med den hela morgonen, arbetsdagen, hemvägen så det bara flyyter på och hjärnan är blank när jag kommer hem, knappt ens utmattad. Mot den för att skapa nån sorts mening med mitt liv på kvällarna. Tänkte liksom just gå upp och göra kaffe, mot all logik, just för att jag är sugen och inte för att vakna, aktivera, prestera som resten av dagen. Kanske till och med får svårt att somna ikväll OH MY! rebelliskt, jobbar mot rutinen för att få nåt som inte bara flyter mellan fingrarna. Sen blir det skräptv av alltihop och det är inte vidare avantgarde men man har visst inga ambitioner för tillfället vilket är skönt o lite spännande, om man är positiv alltså. Läser i alla fall fortfarande Fantomerna och vill citera i min blogg varje dag, tror alltid han skriver om MITT liv, börjar nästan bli skämmigt. Men i alla fall fint detta: "Inte heller trivdes han med att sitta och röka cigaretter och lyfta signerade papper från en hög till en annan, prata i telefonen och vara trevlig mot kunder och otrevlig mot leverantörer. Det var denna otrivsel som gjorde att han blev en fanatisk snickare. Han packade bilen full med ungar och mamma och drog till landet varenda fredag för att komma ut till snickarboden så fort som möjligt. Det var ett slags rekreation, precis som kolonitorparnas rabatter var snickeriet för pappa ett substitut för den dagliga gärning som aldrig blev gjord, utan blott såg ut att bli gjord."