Kulturintag

Var förresten och såg Djuråsskolans musik-nior framföra 1900-talets musikhistoria ikväll. En trevlig och gemytlig (använder jag sådana ord??) tillställning, och ett litet wake up call för nån som dagen innan haft föreläsning om "Rock och genus". Lite siffror: Tre män spelar instrument till föreställningen (en av dom min pappa! Hej du var duktig!) femton tjejer sjunger och dansar. En man berättar 1900-talets musikhistoria och en och annan historisk glimt, det är krig och Elvis och Beatles och datorn. En enda låt av en kvinnlig artist framförs (Cyndi Lauper - "Girls just wanna have fun" får tack och lov representera 80-talet), och så nämns ABBA då, i övrigt, män, män, män, män, män. Mannen som uppfann tetrapack får vara med men inte... ja vilken kvinna då? Mest tänker jag att det är så synd för utan att jag tänkte på det måste det varit samma sak när jag gick där, och dom där historierna har man ju hört hundra gånger, men aldrig på allvar undrat: och var är kvinnorna då??? Så himla nyttigt då att vi igår hade en föreläsning om den kvinnliga Elvis och andra superstars.

1900-talets kvinnor är nog mitt största intresse just nu och förutom kurslitteraturen (som i och för sig till stor del handlar om musik och kön) hade jag packat ner Albertetriologin, Yvonne Hirdmans bok om Alva Myrdal och senaste numret av Bang. Älskar ändå att ha teman i livet, att fördjupa mig. (Kanske egentligen är ett skämt att se "kvinnor" som ett intresse i sig, som ett eget tema, men låt gå för det. Vi har då inte haft det så lätt vi kvinnor!) Läste sista halvan i Bara Alberte på tåget hem och fick lov att grina lite när den var slut. Åh.
Godnatt.

Dagen efter

Du ska inte tro att jag kan va din mamma
Du får va min mamma så kan jag va nån annan

Profesora - Moderlighetens idé som jag nynnat på hela dagen. En strålande inledning på en låt tycker jag. I alla fall. Kvinnodagen satte griller i huvudet på mig, nåt av nervösa queeraktivister, mödomshinnemyter och öl på en måndag var det väl som lämnade sina spår och idag känner jag mig minst sagt omtumlad. Ser kanske en mening i t ex separatistisk feministfestival och kritik av heteronormer, som jag tidigare bara inte orkat med. Blir kanske "extrem" och känner att det kanske är fel att förminska kampen till nåt mysigt och trevligt och så kramas man efteråt, kanske måste det vara obekvämt. Eller egentligen kanske inte det heller, utan mer, på vilket sätt ska man nånsin kunna förstå sig själva som nåt annat än Man och Kvinna i en heterorelation, och vem är det egentligen EGENTLIGEN som vinner på en sån uppdelning.. Kanske blir jag manshatare. Kanske är jag bara lite bakis..

Låg och fyllepratade om detta med "min andre hälft" tills han inte orkade lyssna mer. Fick bara lov att tillägga: Vet du vad jag tänkte idag, när jag gick ensam genom skogen mellan mig och Ålidhem.. Man KAN ju bara inte bli överfallen på självaste kvinnodagen, det vore ju för ironiskt, så skulle tidningarna blåsa upp det till världens största grej och så...

Två bra skivor, fast mest den första: http://open.spotify.com/album/0KRR3PXLfJlIccrlgAllBh