Mer om musik

Som ni förstår älskar jag låten nedan intensivt, sedan i eftermiddags. Skulle kunna skriva en kulturanalytisk uppsats om den och för en gångs skull tänkte jag trotsa min rädsla att berätta "det självklara" eftersom det fantastiska med låten kanske inte går rätt igenom om man bara kollar lite snabbt på ett youtubeklipp. Så, låt höra vad som är så bra med den då.
Jo, det finns ju nåt helt fantastiskt och motsatsliknande i vers/refräng. I versen står Byrne och skriker ut att han hittar sig själv in another part of the word, med ett vackert hus och en vacker fru som bara inte kan vara hans. Det är väl den moderna människans rotlöshet, Simmel skulle kalla det alienationen men det kvittar egentligen. - Vad gör jag här? Hur har jag kommit hit? Vad finns det att tro på när alla stora sanningar är döda... Ja det som finns att tro på är refrängen, längtan till det naturliga/förmoderna. Alltid lika ouppnåeligt men alltid lika lockande. Inte vara medveten om allt utan bara - letting the days go by, let the water hold me down. Såklart representeras naturen genom härliga afrikanska rytmer och körer, och "Afrika" får vara den moderna västvärldens motsats och drömbild. Och inget fel med det, för bilderna finns hela tiden i glappet, iscensättningen, föreställningen. Alltså åååååhhh så bra. Sen finns det musik jag inte vill skriva ett enda ord om, som denna: Golden Brown