Livet på landet

Har en massa text i huvet, och på papperslappar i byxfickan, blir så när jag går själv och inte gör så mycket. Och det blir så av att återvända... Som ni märker blir jag pretantiös och seriös i tonen av att va hemma, är väl lugnet och solnedgången kanske.

Tyckte det här var så träffande för några dagar sen:
"Jag längtar efter att jobba. Inte något annat. Så fort jag gör något annat står jag öga mot öga mot ett elstängsel och har upprivna skenben. Jag är sugen på vin. Men min naziskönhetsdyrkan och A-människestajl denna helvetiska sommar tillåter mig bara att cykla.
Jag skulle kunna gå så långt och säga att jag hatar landet. Det var modernt, men nu är det ute, DH Lawrence och Goethe. Liksom poesi, vem bryr sig? Egentligen?"

Caroline Ringskog Ferrada-Noli, "Naturen". Fast nu har jag kommit förbi det stadiet, och kommit överrens med "landet" kanske bara för att solen sken idag. Jag och Axel lånade hans föräldrars bil och åkte "till stan", provade roliga kläder och testade hörlurar, åt en glass på ett öde torg. Fint sånt... Sen har jag cyklat också, snabbt på landsvägen och lyssnat på Magnetic Fields. Krävs inte mer än så för att bli lugn, och hemma.



Ironisk låttitel efter ett sånt renlevnadsinlägg, men så sjukt bra låt.